I väntan på den stora dagen
Förra inlägget blev lite långt, kanske ska försöka hålla mig lite mer kortfattad.
Jag fick mina imagingbilder (alltså "photoshoppade" bilder på näsan) veckan efter min konsultation. Blandade känslor. Jag tyckte att han hade gjort min näsa alldeles för smal och min tipp fortfarande hängig och spetsig framifrån, men jag var helt hänförd av min profilbild. Jag fick aldrig originalbilden på framifrånfotot, men mailade genast tillbaka och skrev att jag förstod att det är svårt att modifiera en bild tagen framifrån, och gav mina synpunkter. Sa också att profilen var alldeles perfekt.
Jag fick mina imagingbilder (alltså "photoshoppade" bilder på näsan) veckan efter min konsultation. Blandade känslor. Jag tyckte att han hade gjort min näsa alldeles för smal och min tipp fortfarande hängig och spetsig framifrån, men jag var helt hänförd av min profilbild. Jag fick aldrig originalbilden på framifrånfotot, men mailade genast tillbaka och skrev att jag förstod att det är svårt att modifiera en bild tagen framifrån, och gav mina synpunkter. Sa också att profilen var alldeles perfekt.
Han skulle återkomma om detaljer kring operationsdag, -tid och -plats. Jag hade fått med mig en infoblad om förberedelser med mig hem.
Jag var oerhört upprymd över att operationen äntligen skulle bli av, men det kantades av nervositet. En nervositet som bara blev större och större ju närmare dagen jag kom. Tänk om näsan blev ful? Tänk om mina klasskamrater som jag skulle behöva träffa två gånger efter operationen skulle stirra ut mig och prata bakom ryggen? Framförallt - tänk om något gick fel med läkningen?! Jag lyckades hålla dessa oroskänslor på en ganska lugn nivå, men när jag sedan - fem dagar innan operationen - fick veta att jag skulle få en specialsedering som gjorde att jag inte blev helt sövd fick jag panik.
Jag hade redan vid konsultationen bett om full narkos då jag verkligen inte ville vara ett dugg vid medvetande (jo, vid liv såklart) under operationen och den här informationen blev alldeles för mycket för mig. Jag skrev ett mail tillbaka och frågade vad som menades med att jag inte blev helt sövd och varför jag inte får full narkos.
Såhär svarade kirurgen, för alla som vill veta:
90% av våra patienter opereras under vår specialsedering som innebär att man ger medels som ger dissociativ smärtstillning där hjärnan kopplas bort och man inte känner något trots att man i traditionell mening inte är sövd. Man befinner sig i ett drömtillstånd som folk upplever som väldigt behagligt. Vi söver eg bara pat som har väldigt komplicerade näsor där operationstiden överstiger 1,5 tim eller sådana som har psykiska problem med ångestproblematik.
Han menade att det inte fanns någon narkos inplanerad fredagen 26e och att vi kanske behövde flytta op till 27 i så fall. Jag gick med på detta, för jag hade bestämt mig för narkos.
Dagen efter ringde narkosläkaren (maila [email protected] ni vill veta vem) och berättade att kirurgen hade pratat med honom och att han kunde vara närvarande den 26e. Han var väldigt sympatisk och jag kände mig direkt trygg med att han skulle vara min narkosläkare. Han frågade mig om min hälsa, om jag tog några mediciner (astmamediciner, de skulle jag fortsätta ta som vanligt) informerade om att jag inte fick äta efter midnatt innan operationen (som skulle ske 8.30) och berättade om proceduren.
Sen var det bara ett par dagars väntan kvar. Var upprymd med nervös. Frågade hela tiden min mamma "det kommer att gå bra, eller hur?".
Och sen var det den stora dagen! Jag berättar om den i nästa inlägg.
Jag var oerhört upprymd över att operationen äntligen skulle bli av, men det kantades av nervositet. En nervositet som bara blev större och större ju närmare dagen jag kom. Tänk om näsan blev ful? Tänk om mina klasskamrater som jag skulle behöva träffa två gånger efter operationen skulle stirra ut mig och prata bakom ryggen? Framförallt - tänk om något gick fel med läkningen?! Jag lyckades hålla dessa oroskänslor på en ganska lugn nivå, men när jag sedan - fem dagar innan operationen - fick veta att jag skulle få en specialsedering som gjorde att jag inte blev helt sövd fick jag panik.
Jag hade redan vid konsultationen bett om full narkos då jag verkligen inte ville vara ett dugg vid medvetande (jo, vid liv såklart) under operationen och den här informationen blev alldeles för mycket för mig. Jag skrev ett mail tillbaka och frågade vad som menades med att jag inte blev helt sövd och varför jag inte får full narkos.
Såhär svarade kirurgen, för alla som vill veta:
90% av våra patienter opereras under vår specialsedering som innebär att man ger medels som ger dissociativ smärtstillning där hjärnan kopplas bort och man inte känner något trots att man i traditionell mening inte är sövd. Man befinner sig i ett drömtillstånd som folk upplever som väldigt behagligt. Vi söver eg bara pat som har väldigt komplicerade näsor där operationstiden överstiger 1,5 tim eller sådana som har psykiska problem med ångestproblematik.
Han menade att det inte fanns någon narkos inplanerad fredagen 26e och att vi kanske behövde flytta op till 27 i så fall. Jag gick med på detta, för jag hade bestämt mig för narkos.
Dagen efter ringde narkosläkaren (maila [email protected] ni vill veta vem) och berättade att kirurgen hade pratat med honom och att han kunde vara närvarande den 26e. Han var väldigt sympatisk och jag kände mig direkt trygg med att han skulle vara min narkosläkare. Han frågade mig om min hälsa, om jag tog några mediciner (astmamediciner, de skulle jag fortsätta ta som vanligt) informerade om att jag inte fick äta efter midnatt innan operationen (som skulle ske 8.30) och berättade om proceduren.
Sen var det bara ett par dagars väntan kvar. Var upprymd med nervös. Frågade hela tiden min mamma "det kommer att gå bra, eller hur?".
Och sen var det den stora dagen! Jag berättar om den i nästa inlägg.
Kommentarer
Postat av: Anna
Fint de blev :)
Trackback
